EN BROBYGGANDE TIDSKRIFT
som vill utveckla ett ömsesidigt förtroende mellan kristna och judar och befrämja en vänskaplig inställning till Israels land och folk
Textalk Classic
EN BROBYGGANDE TIDSKRIFT
Jabbok
Ansvarig utgivare:   Ben Benson
Webmaster:   Ben Benson
Redaktion:   Ben, Leif, Eva
Måndagen den 23 oktober 2017 - klockan 18:46
Artiklar
Förstasidan

« Föreg. Nästa »


Vem bar ansvaret för Jesu död?

Tord Fornberg granskar en tvåtusenårig kontroversiell fråga


Tord Fornberg 2011-04-22

Det finns många bibelord som har spelat en viktig roll i historien, och den rollen har långt ifrån alltid varit positiv. Ett av de viktigaste exemplen är den text hos Matteus (Matt 27:25), där evangelisten låter en skränande folkhop ta på sig, och vad som är värre på sina efterkommande, ansvaret för Jesu död. Naturligtvis kunde den här pöbelhopen aldrig ana vilka förfärande konsekvenser de händelser skulle få, som de själva bidrog till en tidig fredagsmorgon, antagligen omkring klockan 7 den 3 april år 33.

I det som följer kommer jag att utgå ifrån att passionsberättelsen, sådan vi finner den i evangelierna, är historiskt trovärdig i sina grunddrag. Vi finner den äldsta versionen i Markus 14–15, och jag kommer huvudsakligen att arbeta med den. Den bearbetades troligen av de andra tre evangelieförfattarna. Kanske blev den mindre historisk och mera teologisk. Sålunda kan man lätt se, att Matteus och oberoende av honom Johannes har gjort sina versioner av berättelsen mera antijudisk än vad den ursprungliga versionen, alltså den hos Markus, var.

Ett grundläggande faktum, gemensamt för alla fyra evangelisterna, är att Jesus dog på ett kors. Detta var inte ett judiskt sätt att ta folk av daga. Det var i stället den romerska överheten som använde korsfästelse som ett straff för upprorsmän och slavar, inte minst för att genom straffets hemskhet avskräcka andra från att följa i dessas spår. Det var alltså ett sätt att upprätthålla lugn och ordning i provinserna. Det är riskfritt att dra slutsatsen att Jesus dömdes av den ökände romerske ståthållaren (prefekten) Pontius Pilatus, baserad nere i Caesarea vid Medelhavskusten. Han och han ensam bar det fulla legala ansvaret för det som hände.

Pontius Pilatus var antagligen varken bättre eller sämre än de andra romerska ståthållarna nere i Caesarea under det första århundradet e.Kr. Den judiske historieskrivaren Josefus låter oss veta, att Pilatus rövade tempelkassan, när han skulle finansiera uppförandet av en akvedukt från Salomos dammar söder om Betlehem till Jerusalem. Kostnaderna för detta var naturligtvis stora, tempelkassan var också stor, och den var säkerligen lätt tillgänglig för den som hade militära maktmedel till sitt förfogande. Vi kan också tänka på hans försök att låta sina soldater tåga in i Jerusalem med romerska standar. Det sågs med avsky av de flesta judar och väckte därför våldsam indignation. Pilatus avlägsnades slutligen från sin post år 36, sedan han låtit sina soldater döda ett antal samarier under ett upplopp på berget Gerissim ungefär sex mil norr om Jerusalem.

Vi kan lugnt utgå från att ett judiskt liv mer eller mindre inte betydde någonting för Pilatus. Att låta avrätta någon som möjligen kunde tänkas skapa problem men precis lika gärna kunde vara helt oskyldig var inget som höll honom vaken om nätterna. En av hans uppgifter i Jerusalem var just att fungera som domare. Det var förvisso inte för att delta i de judiska högtiderna eller i ceremonierna i templet som han besökte Jerusalem. Han kom dit för att vara på plats och vara beredd, om någon skulle försöka sig på ett upplopp eller till och med ett riktigt uppror. Det fanns en förhoppning bland judarna att Gud skulle sända sin Messias just vid påskhögtiden. Då firade man ju befrielsen under Moses ledning från en annan förtryckare, nämligen farao i Egypten.

Jesus var en av de som släpades inför Pilatus den här fredagsmorgonen. De kanske var många; vi känner till två andra, de båda som några timmar senare korsfästes tillsammans med Jesus. De var förmodligen politiska rebeller av något slag, och det är troligen så att Jesus anklagades för ett liknande brott. Den fråga som Pilatus riktade till Jesus enligt Markus version av berättelsen stöder en sådan slutsats: ”Du är alltså judarnas kung?” (Mark 15:2; se också Mark 15:9).

Man kan naturligtvis ställa sig frågan, om Jesus fick en riktig rättegång, eller om utgången var avgjord redan av det faktum att han drogs inför den romerske ståthållaren. Vi vet inte om Pilatus mer eller mindre automatiskt bekräftade de domslut som fällts av andra under honom. Om en dödsdom i realiteten redan var självklar, vem hade i så fall fattat det verkliga beslutet?

Den andra viktiga aktören på scenen i Jerusalem den här påsken var översteprästen Kajafas. Han innehade posten som överstepräst den unikt långa tiden av arton år, åren 18–36. Han var alltså överstepräst hela den tid, tio år, som Pilatus tillbringade i regionen. Kajafas representerade det judiska folket inför Gud och, vad som är viktigare i det här fallet, det judiska folket inför Pilatus. De många åren som de här två männen dominerade den politiska scenen vittnar om att de samarbetade om inte harmoniskt så i varje fall tämligen problemfritt. I annat fall skulle Pilatus snabbt ha bytt ut Kajafas mot någon som kunde antas uppvisa större lojalitet med honom. Och alla de här åren visste Kajafas naturligtvis mycket väl var den verkliga politiska makten låg, inte hos honom utan förvisso hos romaren, den ökände Pontius Pilatus. Men översteprästen var en slipad politiker, och han visste hur han skulle spela sina kort.

Han kom från en aristokratisk familj och var antagligen sadduke. Han var son eller svärson till den store Hannas, också han överstepräst under en osedvanligt lång tid något årtionde tidigare, åren 6–15, alltså under Jesu tonårstid i Nasaret. Vi vet inte alltför mycket om saddukeerna, men det är tydligt att de hörde till och stödde den samhällsgrupp som var politiskt och ekonomiskt privilegierad. De ville bevarastatus quo, stanna kvar i sin position i samhällets toppskikt, och de var följaktligen konservativa. Det är konsekvent av dem att de såg med skepsis på fariseerna, som strävade efter att tolka de månghundraåriga mosaiska budorden på ett sådant sätt att de skulle vara möjliga att följa i ett samhälle som såg helt annorlunda ut än det gjorde när de kom till. Några generationer senare ledde det arbetet under ledning av den store Jehuda han-nasi till sammanställningen och kodifieringen avMishnah. Saddukeerna var antagligen än mera skeptiska gentemot den stora majoriteten av fattigt folk, de så kalladeam ha-aretz, som inte tillhörde någon särskild gruppering och i många fall inte brydde sig om eller ens visste hur de skilda skolbildningarna tolkade de många buden.

Jesus hade tydligen blivit föremål för en betydande uppmärksamhet bland vad man kan kalla vanligt folk uppe i Galileen. Han omgavs av rykten om att han var en framgångsrik mirakelgörare och en övertygande förkunnare av Guds rike. Vad som gjorde saken värre i prästaristokratins ögon var att han tydligen betonade det nödvändiga i att man följde honom som hans lärjungar. Allt detta, taget tillsammans, gjorde det angeläget för makthavarna att hålla ett vaksamt öga på honom. Om det dessutom var så att Hannas familj var illa omtyckt bland folkets flertal, något som inte bara är möjligt utan tvärtom troligt, kunde problemen kring en framgångsrik kringvandrande karismatiker i Galileen lätt förvärras.

När Jesus anlände till Jerusalem ridande på en åsna några dagar före påskhögtiden, möttes han av entusiasm bland många av pilgrimmerna. Många av dem var från Galileen, och de hade förmodligen via Jeriko gått upp till Jerusalem genom Wadi Kelt tillsammans med honom. Han kanske till och med hälsades som en messiansk gestalt av några i hopen. Om det var så, är det högst begripligt att han efter några dagar blev anklagad för att sätta sig upp mot det politiska systemet med kejsaren i Rom i toppen och under honom den mer eller mindre korrupte ståthållaren i Caesarea, Pontius Pilatus.

Det är alltså självklart att översteprästen Kajafas liksom lydkungen Herodes Antipas med sitt residens i Tiberias betraktade Jesus med stor misstänksamhet. Kajafas hade samarbetat harmoniskt, eller vi skall snarare säga pragmatiskt, med Pilatus alltsedan den senare hade anlänt till provinsen ungefär sju år tidigare. Och han var säkerligen mest av allt intresserad av att tysta möjliga problembarn, i det här fallet Jesus, för att behålla kontrollen över den stora mängden av pilgrimer som kommit för att fira påsk i Jerusalem. Han ville inte riskera någon sammanstötning med den romerska ockupationsmakten. De ord som läggs i Kajafas mun i Joh 11:50 sammanfattar på ett utmärkt sätt vad den politiskt begåvade översteprästen kan ha tänkt: ”Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.”

Esseerna spelade antagligen endast en obetydlig roll för de tidiga Jesus-troende och kan lämnas därhän. Vi måste däremot ta ställning till förhållandet mellan fariseerna och den framväxande kristna kyrkan. Fariseerna är viktiga i den första hälften av Jesus-historien sådan den återges av Markus; sedan försvinner de för att inte återkomma. Det är speciellt slående att till och med Matteus med sin antifariseiska slagsida inte nämner dem i sin version av lidandesberättelsen (utom i Matt 27:62, där de med all sannolikhet har förts in först i efterhand). Det tycks vara en säker slutsats, att fariseernas betydelse i Jesu liv har överdrivits av många, för att inte säga de allra flesta kristna. De har i själva verket inte varit inblandade i processen som ledde fram till Jesu död.

Min övertygelse att fariseernas roll i sammanhanget måste tonas ner stöds av en välkänd utsaga om Rabban Johanan ben Zakkai, den store judiske lärde som låg bakom etablerandet av den skriftlärda akademin i Jabne mot slutet av första århundradet: ”Rabbi Ulla sade, ’Arton år bodde han [Johanan ben Zakkai] i Arav, och det var bara de här två ärendena som kom inför honom. Han sade, Galileen, Galileen, du hatar Torah. Ditt slut kommer att bli att arbeta i kedjor’” (y. Shabb.16:8). Även om utsagan skulle vara apokryf, något som mycket väl kan vara fallet, ger den uttryck åt det faktum att de fariseiska, prerabbinska lärde knappast var av betydelse i Galileen. Vi kan citera den välkände judiske forskaren Jacob Neusner: ”Det finns inga tillförlitliga belägg för att det fanns några fariseer i Galileen på Jesu tid” (J. Neusner,From Politics to Piety, xiii).

Det blev emellertid fariseerna som lyckades överleva de katastrofer som de båda stora försöken att kasta av sig det romerska oket åren 66–73 och 132–135 innebar. De blev i hög grad delaktiga i framväxten av den rabbinska och talmudiska judendomen med sina palestinensiska centra i Jabne, Usha och sedan Tiberias. De står inför våra ögon som förfäderna till våra dagars judendom. Och de var alltså inte involverade i de händelser som ledde fram till Jesu förnedrande och plågsamma död.

Det fanns emellertid en annan grupp som verkligen var involverad i de ödesdigra händelserna på långfredagens morgon, nämligen den folkhop som samlades på Pilatus gårdsplan, troligen i Antoniafästningen vid det nordvästra hörnet av tempelplatsen. Innan Jesus fick sin dödsdom, hade man skrikit ”Korsfäst honom!” (Mark 15:13–14). Där fanns säkerligen en pöbelhop. Man har i regel förutsatt som något självklart att hopen väsentligen bestod av judar. Men det kan knappast ha varit så. Det är inte trovärdigt, att de romerska soldaterna som tjänstgjorde där och som hade ansvaret för ståthållarens säkerhet, skulle ha tillåtit ett stort antal, säkerligen odisciplinerade, judar att strömma in från gatan. Hopen måste i stället huvudsakligen ha bestått av soldaterna själva eller kanske snarare de som betjänade dem med all slags marktjänst. Och de betedde sig på det sätt som pöbelhopar har gjort så många gånger tvärs igenom historien. De har i alla tider hetsat mot den svage och utlämnade; i det här fallet råkade det vara Jesus. Det är blott alltför lätt att skrika med de många och sedan gömma sig och sitt ansvar i en anonym hop av slödder.

När vi tänker på den här hopens skamliga beteende, bör vi erinra oss vad som sades omkring år 1960, alltså nu för 50 år sedan, av kardinal Augustin Bea (1881–1968), den man som påven Johannes XXIII gav i uppdrag att skriva om agendan för de katolsk-judiska relationerna. Kardinalen, ungefär 80 år gammal och en stor bibelvetare, förklarade att ingen, och definitivt inte den här pöbelhopen, någonsin kan tala å andras vägnar än sina egna (W. Abbott,The Documents of Vatican II, sid. 666). Ingen kan inkludera sina efterkommande i den egna skulden på det sätt som folkhopen på Pilatus gårdsplan gjorde enligt Matteus-versionen av berättelsen. Det är en grym ironi att utsagan ”Hans blod må komma över oss och våra barn” (Matt 27:25), tom som den är på allt meningsfullt innehåll, kom att spela en så ödesdiger roll i fortsättningen. Den kom sålunda att aktivt bidra till sekler av antisemitisk förkunnelse och i förlängningen av denna till nazismens hemskheter. Det initiativ som togs av Johannes XXIII och kardinal Bea ledde några år senare (1965) till Andra Vatikan-konciliets viktiga deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna,Nostra aetate. Den deklarationen inledde en ny era i de katolsk-judiska relationerna.

Den historiska diskussionen föranleder frågan: Vem var det i verkligheten som var ansvarig för Jesu död? Vi kan peka på att vad som hände var detsamma som hänt gång efter annan historien igenom. Makthavare är rädda för allt som är svårt att kontrollera; i det här fallet gällde det en populär karismatisk ledare från Nasaret, en obetydlig by i södra Galileen. Och den här gången råkade makthavarna vara den romerske ståthållaren Pontius Pilatus och hans viktigaste medlöpare från det underkuvade judiska folket, översteprästen Kajafas, han som i själva verket var totalt beroende av det förtroende som visades honom av Pilatus. Man kan dra slutsatsen att i första hand Pilatus och i andra hand Kajafas bar ansvaret för detta maktmissbruk.

Men jag vill hellre säga, att vare sig Pilatus eller Kajafas var mera skyldiga än många andra. De hade bara oturen att råka befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Om Pilatus inte hade bestämt sig för att bege sig upp till Jerusalem vid påsken år 33 utan hade sänt någon annan i sitt ställe, tror jag inte att någon av oss någonsin skulle ha lagt hans namn på minnet. Nu är det hans namn, och ingen annans namn, som varje söndagsmässa läses i den Nicenska trosbekännelsen i romersk-katolska kyrkor världen runt, och för all framtid kommer Pilatus att framstå som den verklige skurken i sammanhanget. Och det må vara sant, att han är den verklige skurken. Men han är trots det av mindre betydelse. De flesta av hans kolleger historien igenom skulle i allt väsentligt ha handlat på samma sätt. Det är bara att öppna vår tids tidningar för att finna belägg för detta; inget århundrade i mänsklighetens historia har sett flera oskyldiga offer än 1900-talet.

Detta får mig att lämna de historiska övervägandena och i stället säga något om teologin bakom texterna om Jesu död. Troligtvis tolkade Jesus det motstånd som efter hand växte fram mot honom i ljuset av bibeltexter som Jes 52:13–53:12 och Psalm 22. De talar om Guds trogne tjänare, vem han nu är, en individ (Messias, profeten eller psalmisten själv, eller någon annan) eller en personifikation av Israels folk, som blivit besegrat av babylonierna och sänt i exil. Tjänaren kan bli avvisad och dödad, men till sist kommer han att bli upprättad av Gud.

De här båda texterna har varit av stor betydelse närhelst kristna har mediterat över passionsberättelsen. Jesaja-texten säger, att tjänaren lider för andras synder. Och Psalm 22 citerades uppenbarligen av Jesus själv på korset:”’Eloi, Eloi, lema sabachthani?’(det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)” (Mark 15:34). Tanken att Jesus var totalt övergiven och lämnad i det ondas våld till och med av Gud själv och att han inte kunde se något ljus i tunneln var utan tvivel så chockerande för de första kristna att den måste gå tillbaka till autentisk Jesus-tradition.

Men det kan finnas en annan och djupare mening i hur Jesus tolkade sin död i makthavarnas händer. Den antyds av den tidigaste kyrkans användning av Jesaja-texten, alltså Jes 52:13–53:12. När man nämligen försökte få någon rätsida på frågan hur man skulle kunna förstå Jesu död på Golgota positivt, alltså inte bara som något som Jesus uppstod ifrån, kunde man ta sin utgångspunkt i Jesaja-texten och sedan lägga till en utsaga som säkert kom från den historiske Jesus. Han brukade tala om sig själv som Människosonen; tydligen den benämning han oftast använde om sig själv. Utsagan lyder: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:45). Orden om lösen ”för många”, alltså för alla, anspelar på soningsoffren i templet, en närvarande realitet under ännu en generation, ända fram till dess att templet brändes ner av romerska soldater år 70. Jesus kan ha betraktat sin förestående död i ljuset av tempeloffren. Han kanske till och med jämförde sig med Försoningsdagens syndabock (3 Mos 16). Den bocken bar som bekant folkets synder i sin kropp ut i öknen, försvann där med synderna, varpå de var borta.

Tanken att Jesu död var en offerdöd togs upp och utvecklades av aposteln Paulus i hans brev till de Jesustroende i Rom mot slutet av 50-talet. Han skriver: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror” (Rom 3:23–25). Dessförinnan har Paulus beskrivit mänsklighetens synd och konstaterat, att alla människor alltsedan Adam och Eva står med skuld inför Gud. Ur detta drog han så slutsatsen att Jesu död sonar allas våra synder. Berättelsen om Adam och Eva i Edens trädgård (1 Mos 3) är ju berättelsen om den ständiga kampen mellan den goda och den onda böjelsen, en kamp där den onda böjelsen alltför ofta avgår med segern. Om detta teologiska resonemang är giltigt, kan man säga att alla människor har del i skulden för Jesu död.

Sedan är det naturligtvis en helt annan sak vem som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och därför blev den som fattade det ödesdigra beslutet att låta döma Jesus till döden. Den mannen har, utan att han själv kunde ana det, på djupet påverkat mänsklighetens historia, och han kommer att för all framtid bli ihågkommen genom orden i den Nicenska trosbekännelsens andra artikel: ”Han [Jesus] har ock blivit korsfäst för oss under Pontius Pilatus.”
                                                                                                                 Tord Fornberg

Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik och lärare på Newmaninstitutet i Uppsala. Artikeln publiceras också i Jabboks tryckta tidskrift och  i Signum 
(Tidskrift med anknytning till Katoilska Kyrkan).

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Tipsa en vän     Skriv ut



Antisemitismen i svenska skolläromedel 
granskad av Dr Leif Carlsson,
lektor vid 
Jönköpings Universitet

Vem bar ansvaret för Jesu död?

Tord Fornberg granskar en tvåtusenårig kontroversiell fråga

---
ÄNGLARS BUDSKAP:
Han är inte här!
Han är uppstånden!

Ett omtumlande budskap.Och ändå var tron på uppståndelse från de döda något som man tillsammans med...

Läs mer

Den Heliga Gravens kyrka








Den Heliga gravens kyrka rymmer inom sig både Golgata, där Jesus...

Läs mer

DET FÖRLOVADE LANDET
Tolkning av texter

Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen
Skicka insändare

Kalender



Syftet med denna skrift på 48 sidor är att ge korta, relevanta och sakliga svar på vanliga frågor som vi på Svensk Israel-Information (SII) ofta får från allmänheten, inte minst från skolungdomar, studenter och journalister.

Problemställningarna rör både historiska aspekter och det moderna Israel samt konflikten med palestinierna och arabländerna. Sammanställningen tillför perspektiv som idag ofta saknas i den svenska debatten, och som vi därför tycker är extra angelägna, som

1. Hur bildades den moderna judiska staten Israel?
2. Varför är Jerusalem Israels huvudstad?
3. Fanns det en judisk närvaro i landet efter antiken?
4. Vilken är kopplingen mellan palestinierna och Palestina?
5. Varför finns det så många palestinska flyktingar?
6. Hur uppstod de judiska flyktingströmmarna?
7. Varför ockuperade Israel Västbanken och Gaza 1967?
8. Hur styrs de palestinska områdena idag?
9. Varför har Israel byggt en barriär/mur mot palestinska områden?
10. Varför finns det bosättningar på ockuperat område?
11. Hur skiljer man på antisemitism och kritik mot Israel?
12. Hur ser Israels relation till FN ut?
13. Hur fungerar den israeliska Lagen om återvändande?
14. Vilka är de avgörande frågorna i fredsförhandlingarna mellan palestinierna och Israel?

Låter det intressant? Beställ då ditt exemplar genom att betala in 70 kr till Svensk Israel-Information på plusgiro: 506665-9 eller på bankgiro: 5149-0373, s skickar vi dig häftet.

Eftersom vi – till skillnad från Palestinagrupperna inte får statligt stöd – måste vi tyvärr be om betalning till självkostnadspris för skriften.

Svensk Israel-Information är en ideell förening vars syfte är att bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige. Vi erbjuder ärlig och saklig information och håller en öppen dialog med media och politiker. Svensk Israel-Information är inte bundet till något politiskt parti i Israel eller i Sverige. Vi arbetar genom att delta i mediasammanhang som tidningar och TV, håller föredrag, ger ut ett nyhetsbrev varje vecka och anordnar seminarier och konferenser om Israel och Mellanöstern.
Jabbok
Ansvarig utgivare:   Ben Benson
Webmaster:   Ben Benson
Redaktion:   Ben, Leif, Eva