EN BROBYGGANDE TIDSKRIFT
som vill utveckla ett ömsesidigt förtroende mellan kristna och judar och befrämja en vänskaplig inställning till Israels land och folk
Textalk Classic
EN BROBYGGANDE TIDSKRIFT
Jabbok
Ansvarig utgivare:   Ben Benson
Webmaster:   Ben Benson
Redaktion:   Ben, Leif, Eva
Måndagen den 23 oktober 2017 - klockan 18:51
Artiklar
Förstasidan

« Föreg. Nästa »


Antisemitismen i svenska skolläromedel 
granskad av Dr Leif Carlsson,
lektor vid 
Jönköpings Universitet


Ben Benson 2015-10-29


"Genom generaliserande hänvisningar till "judar" och "fariséer" förbigås den mångfald som fanns inom judendomen vid vår tideräknings början. Dessutom blir dessa beteckningar representativa för judar och judendom i alla tider." Detta är ett av de fakta som Leif Carlsson refererar till i sin sammanfattning i forskningsarbetet som getts ut under namnet "Det förkastade judefolket. Synen på judar och judendom i svenska skolläromedel".
Boken kan beställas hos författaren (se information nedan). På grund av bokförlaget Sekels konkurs finns den inte tillgänglig hos internetbokhandlare. Boken fick Statens kulturråds distributionsstöd men tyvärr användes inte detta av förlagets ägare utan försvann  med konkursen. Därför finns inte denna viktiga bok spridd till landets olika bibliotek och berörda institutioner som det var tänkt.

Genom författarens försorg kan du nu få detta för vår tid viktiga dokument från nämnda adress. Den egna distributionen ger ju också köparen ett förmånligare pris. Är du lärare och har skolkontakter ? Var med och se till att boken finns tillgänglig i alla svenska skolors referensbibliotek.

Hur beställer man boken?

Bokens pris: 190 kr (inklusive porto).
Skriv till författaren Leif Carlsson: info@roundtrips.se
Uppge namn och adress. Boken skickas sedan via post.

 

 



Leif Carlsson

Stereotyper i religionskunskapsundervisningen  

Att skåningar är dryga är ingen hemlighet. Likaså att norrlänningar är tystlåtna och stockholmare högfärdiga. Sedan har vi de snåla smålänningarna, vitsiga göteborgarna och de glada värmlänningarna. Listan över svenska stereotyper skulle kunna göras lång. Så även över de internationella. Här återfinns stöddiga amerikaner, pedantiska tyskar, slarviga fransmän, opålitliga araber och makthungriga ryssar. 

Stereotyper kan beskrivas som förenklade, nedvärderande föreställningar om sociala grupper och individer. De bygger på att grupper och individer anses ha vissa egenskaper. Egenskaperna kan sedan användas som utgångspunkt för nya påstådda karaktärsdrag. Ofta hävdas ett samband mellan utseende och egenskaper. Inom rasbiologin som växte fram i slutet av 1800-talet blev detta den bärande idén. Ansiktsdrag pekade mot en viss rastillhörighet och därmed vissa moraliska egenskaper och intellektuell förmåga. Utseendet blev markören, kännetecknet för stereotypen. Detta skapade sin tur fiendskap mellan grupper där den överlägsna rasen såg ner på den lägre eller som den judiske filosofen och sionisten Moses Hess (1812–1875) utrycker det: “The Germans hates the Jewish religion less than the race; he objects less to the Jew’s peculiar beliefs than to their peculiar noses.”

1 Citerad i Brenner (2003), s. 13. 

2 Se t ex Puhl och Heuer (2010). 

3 Stier (2009), s. 129. 

De grövsta varianterna av rastänkandet är förhoppningsvis passé i vårt samhälle. Samtidigt har en ny människosyn växt fram som även den baseras på utseende och kroppslighet. Medan man mätte näsor och skallar under första hälften av 1900-talet mäts nu midjor, höfter och bröst. Dessutom kopplas kroppsidealen samman med egenskaper som intelligens och moralisk karaktär. Här närmar vi oss är de tidigare rasbiologiska stereotyperna. Undersökningar visar att överviktiga människor diskrimineras i arbetslivet, utbildning, media, nära relationer och i sjukvård.2 

För det mesta saknas direkta erfarenheter mellan de som skapar stereotyperna och de som stereotypiseras. Stereotyperna bygger nämligen på föreställda uppfattningar. Bilden av en muslim till exempel finns oavsett om man har mött någon eller inte. Trots detta kan det uppstå en i det närmaste okritisk övertygelse om att en viss grupp kännetecknas av särskilda egenskaper. Det förstärks dessutom av selektiva tolkningar. Positiva egenskaper ignoreras medan negativa lyfts fram. Allt för att förstärka den stereotypiska bilden. Följden blir attityder, som i värsta fall leder till handlingar.3 

Den judiska stereotypen 

För att förstå stereotypiseringen av judarna är det nödvändigt att gå tillbaka i historien. Sverige blev i slutet av 1500-talet ett evangeliskt-lutherskt land där Svenska kyrkan hade monopol på all religion. Det var inte förrän i mitten av 1800-talet som det religiösa och politiska enhetssamhället började ifrågasättas på allvar. Krav på frihet och demokrati restes från olika håll. Arbetarrörelsen tog upp kampen för industriarbetarnas villkor och rättigheter. Nykterhetsrörelsen bekämpade alkoholmissbruket. Väckelserörelser uppstod inom och utom statskyrkan som aktualiserade frågor om tolknings–och yttrandefrihet. Trots detta behöll Svenska kyrkan sin dominerande ställning på en rad områden, inte minst skolan. Detta möjliggjordes genom kyrkans nära relation med staten. Lutherdomen förblev på så sätt även i fortsättningen den svenska trosbekännelsen i kontrast till främmande trosgemenskaper. Det var framför allt judar och judendom som blev Lutherdomens primära motsatser. Detta föll sig 

naturligt på grund av den långa judefientliga traditionen som föregått den nya tiden. Den kristna judekritiska hållningen kan spåras tillbaka till de första århundradena då kristendomen växte fram som en motsats till judendomen. Det var den så kallade deicidanklagelsen som dominerade i kyrkan. Den gick ut på att judarna hade dödat Jesus och därmed blivit gudsmördare. Därför vilade det en förbannelse över dem. De var inte längre Guds folk. Kyrkan var det nya gudsfolket som hade ersatt det gamla Israel. 

Det fanns ett annat skäl till att just judarna fick ikläda sig rollen som den Andre i den svenska kontexten. De utgjorde ett minoritetsfolk som funnits i landet under en längre tid. Därför framstod de som ett främmande element i samhället med en annorlunda kultur och ett annorlunda utseende. 

Judar hade fått tillstånd att bosätta sig i Sverige i slutet av 1700-talet under Gustav den III:s tid. De kom till Stockholm för att bedriva handel, och bildade då även en församling. En av ledarna var stämpel- och sigillgravören Aaron Isaac (1730–1817).4 År 1782 utfärdades de så kallade Judereglementet som innebar att judar fick bosätta sig i de tre städerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Deras rättigheter var starkt begränsade. De fick inte bedriva vilka yrken som helst, inte blir riksdagsmän, inte besöka marknader utanför de tre nämnda städerna, inte omvända svenskar och inte gifta sig med andra än judar. Reglementet försvann så småningom och från 1838 blev judarna svenska medborgare med ”annan trosbekännelse”. År 1870 fick de genom en grundlagsändring fullständiga medborgerliga rättigheter. Det betydde dock inte att antijudiskheten försvann. Sverige var en del av den europeiska antijudiska diskursen och landet var inte heller opåverkat av den framväxande rasbiologiska antisemitismen. Det förekom dock inga pogromer eller upplopp mot judar med undantag av några få våldsamheter i Stockholm med plundring och skadegörelse. Den svenska moderna antijudiskheten som formades under senare delen av 1800-talet uttrycktes i stället i fördomar och negativa attityder. Bilden av judarna var oftast tagen ur luften. Det rörde sig om stereotyper. Det handlade inte om en verklig jude utan om en föreställd. De flesta svenskar hade aldrig mött en jude och det fanns bara några tusen. Ändå visste de flesta hur en jude var och hur han såg ut eller som Henrik Bachner skriver: 

4 Glück; Neuman och Stare (1997), s. 13. 

5 Bachner (2010), s. 20. 

I skämtpress, litteratur och så småningom film porträtterades judarna regelmässigt i enlighet med den europeiska fördomsreservoarens klassiska stereotyper. Dessa bilder användes, och kunde bara nyttjas, därför att publiken kände igen och förstod dem. Men den ”jude” de kände var en konstruktion sprungen ur det gemensamma europeisk-kristna idéarvet.

Det är först under de senaste årtionden som antisemitiska handlingar och uttalanden blivit hätska och då framförallt från Ahmed Rami på Radio Islam. Dessutom har en rad hot riktats mot judar, inte minst i Malmö. Skändande av judiska gravplatser har också förekommit. 

Studiet av judarna kan ge oss värdefull kunskap om en minoritetsgrupp i det svenska samhället under en relativt lång tid. Inställningen till judarna ska ses mot bakgrund av att inget fick hota den protestantiska religionen företrädd av den svenska statskyrkan. Under 1800-talet blev dessutom den antijudiska diskursen användningsbar i formandet av den svenska nationalismen. Varje svensk förväntades älska sitt land (givet av Gud) genom att visa lojalitet och en kristen observans. Skolan fick även här en väsentlig roll. Den var ett redskap för att ”likrikta, passionera och intellektuellt behärska de spirande folken” som Herbert 

Tingsten uttrycker det.6 Kristendomsundervisningen i skolan blev viktig för nationaliseringsprocessen och då inte minst i avståndstagande mot judendomen: 

6 Tingsten (1969), s. 13. 

7 Ibid., s. 270–271. 

8 ”Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dessa komma till uttryck i praktisk vardaglig handling.” Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola. Skolverket (2011), s. 11. 

9 Jag använder ordet motiv i betydelsen bevekelsegrund, skäl, anledning. 

10 Kellenbach (1994), s. 39–55. 

11 Svartvik (2006), s. 83–87. 

12 Kellenbach (1994), s. 39. 

13 Ibid., s. 40. ”The Christian ’problem’ is the problem of the later born”. 

Med alldeles särskild intensitet vänder man sig emellertid mot judendomen; till den antisemitism, som redan de bibliska berättelserna om judarnas hållning mot Kristus är ägnad att inge. Nytestamentliga utläggningar om att judarna enligt Gamla Testamentet utvalts att religiöst förnya mänskligheten, att de svek sin uppgift och avvisade Jesu förkunnelse. Fördömandet av judarna framträder starkast i äldre läroböcker, men förekommer ännu långt in på 1900-talet i nyskrivna arbeten.7 

De judekritiska motiven dominerade kristendomsundervisningen ända fram till 1960-talet. Efter detta årtionde förekommer motiven mer sporadiskt och oftast omedvetet. Skolan har fortfarande en fostrande roll.8 Dessutom har studiet av minoriteter blivit särskilt aktuellt och angeläget på grund av ökad immigration med en omfattande kultur- och religionspluralism som följd. Det finns dessutom en växande nationalism med inslag av främlingsfientlighet i hela Europa. Sverige är inget undantag. Liknande inslag som i de judekritiska motiven återfinns nu även gentemot andra grupper. En rad stereotyper om muslimer har uppstått och helt nyligen har vi sett prov på konsekvenserna av stereotypiseringen av romer. 

Motiv i kyrkans judendomskritik 

Vilka bärande motiv finns i kyrkans latenta judendomskritiska teologi?9 Hur har dessa motiv förmedlats i de svenska läromedlen i kristendomskunskap och religionskunskap? Jag söker efter de motiv som religionsforskaren Katharina von Kellenbach pekar på när hon gör en analys av feministteologiska texter.10 Professor Jesper Svartvik använder samma motiv när han undersöker bibeltexters verkningshistoria.11 

Katharina von Kellenbach utgår från det som Michel Foucault kallar ”rules of formation”.12 Det rör sig om motiv som strukturerar ett tänkande. Enligt Kellenbach är det tre sådana motiv som uppstod tidigt i den kristna antijudiska diskursen. Motiven ingick i formandet av kyrkans identitet. Eftersom kristendomen uppstod ur judendomen var kyrkan tvungen att förhålla sig på ett visst sätt gentemot sina föregångare och samtidigt införliva dem i sin teologi.13 

Det första motivet är antitesen. Den innebär att judendomen utgör kristendomens motsats. Motsatsen framkommer i sådana begreppspar som, lag – evangelium, gärningar – tro, hat – kärlek, hämnd – förlåtelse. Allt som judendomen står för blir kristendomens motsats, till exempel att judendomen förfäktar partikularism medan kristendomen betonar en universalism som dessutom har ett större värde. Kristendomen har en högre andlighet, en större och klarare 

tro.14 Antitesen har på så sätt resulterat i en ersättningsteologi som innebär att den kristna kyrkan är det nya Israel. Gud har förkastat det gamla Israel med dess förbund.15 Tempelkatastrofen år 70 v.t., samt judarnas spridning runt om i världen är en bekräftelse på att Gud har vänt dem ryggen. Samtidigt är det är en garanti för att han har gjort den kristna kyrkan till sitt nya folk. Efter Förintelsen och i och med staten Israels bildande har dock en del kristna teologer lanserat en annan syn på judendomens förhållande till kristendomen. De har betonat att Gud fortfarande har en relation med judarna som löper parallellt med kyrkans. Ed. P. Sanders skriver om ”two distinct patterns of religion”16 och har myntat uttrycket ”participationist eschatology”.17 En del teologer menar att Israel ska bli räddat i samband med Jesu återkomst, medan andra anser att förbundet fortfarande är knutet till Israel och att icke-judar erbjuds att ta del av det genom Kristus.18 

14 Denna jämförelse mellan judendom och kristendom användes också av protestanterna gentemot katoliker i samband med reformationen. Båda judar och katoliker representerade en falsk gärningslära gentemot den rätta protestantiska tron. Se Kellenbach (1994), s. 40 och Svartvik (2006), s. 79. 

15 ”Israel’s history ends because all God’s promises and prophecies are transferred to the Gentile church, the newly elect people of God”, Kellenbach (1994), s. 51. ”The theology of replacement denies the validity of the Jewish religion and negates Israel’s right to exist”, Ibid., s. 52. Luther menade att om judarna skulle återvända och upprätta landet igen borde kristna konvertera till judendomen. Han såg med andra ord inte endast detta som en omöjlighet. Det var dessutom i allra högsta grad icke önskvärt. Därför har kristna alltid överlag varit antisionister och i den tidiga kyrkan var man motståndare mot ett återuppbyggande av templet. 

16 Sanders (1977), s. 422. 

17 Ibid., s. 422, 549. Sanders betonar att Paulus inte skapade en kristen alternativ frälsningsväg. Den judiska förbundsteologin gick ut på att människan blev delaktig av förbundet genom Guds nåd medan lagen handlade om att leva i förbundet. Sanders kallar detta för ”covenant nomism”. Se även Svartvik (2006), s. 25–26; Bengtsson (2006), s. 122. 

18 Kellenbach (1994) s. 54. 

19 Utöver att det är historiskt tveksamt om det var judar som överhuvudtaget dömde och avrättade Jesus är påstående om att judarna dödade Jesus lika meningslöst som att säga att amerikanarna dödade Kennedy. Ibid., s. 47. 

20 ”The rule of formation of scapegoat creates suspicion and mistrust towards Jews and Judaism. The myth of Jewish history as a trail of crimes continually seeks and finds validation and meticulously searches out any Jewish involvement in cheating, exploiting, controlling, spying and oppressing.” Ibid., s. 50. 

21 ”…as long as the Jew continues his mysteriously prolonged existence in suffering, the Christian can feel assured of salvation”. Citat från Maccoby (1983), s. 142 i Kellenbach (1994), s. 47. 

22 Eller som Kellenbach skriver: ”The old ceases to exist.” Ibid., s. 51. 

Det andra motivet är syndabocksmotivet. Det är framförallt idén om judarna som Gudsmördare, som är dominerande i detta motiv.19 Gud har straffat judarna och fortsätter att straffa dem för vad de gjorde med Jesus. Negativa händelser, såsom farsoter, ekonomiska och politiska kriser, har därför skyllts på judarna.20 De har blivit orsaken till det destruktiva och onda. Samtidigt har även detta stärkt föreställningen om kristendomens överlägsenhet visavi judendomen.21 

Det tredje motivet innebär att judendomen uppfattas som en prolog till kristendomen. Judendomen representerar det gamla ”testamentet” medan kristendomen står för det nya. I den mån boksamlingen Gamla testamentet pekar på det Nya har den ett värde. Kontinuiteten mellan de båda boksamlingarna handlar om rättfärdighet, monoteism och hög moral. Dessa teman återfinns framförallt hos skriftprofeterna som ofta framhålls som de väsentligaste delarna i Gamla testamentet. Dessutom förutsade profeterna den kommande Kristus. När Kristus har kommit är judendomen överspelad. Allt har nått sin fullbordan i och genom kristendomen.22 

De tre motiven antites, syndabock och prolog leder till ett generaliserande och selektivt bruk av Gamla testamentet. Det sistnämnda innebär att endast sådana texter i Gamla testamentet som stöder den kristna teologin har ett värde. Jag har redan i det 

sammanhanget nämnt profetismen, men även berättelser om Abraham, Moses och David lyfts fram som särskilt betydelsefulla. Generaliseringar framkommer framförallt i kopplingen mellan fariseism och den framväxande judendomen. Fariseism blir liktydigt med judendom. Även den efterexiliska judendomen som skildras i bibelböckerna Esra och Nehemja ses som en prototyp vår tids judendom. 

Jag har valt att använda motiven antites, syndabock och prolog i mina analyser av läromedel. Till dessa motiv har jag lagt de två sistnämnda om det generaliserande och selektiva bruket av Gamla testamentet. Dessa motiv har skapat och upprätthållit en judefientlig diskurs i kyrkornas förkunnelse och i skolläromedlen. Judendomskritiken framkommer sällan i öppna anklagelser eller förtal av judar. Sådant är sällsynt i läromedlen. I stället formas den negativa inställningen – i likhet med andra fördomar och stereotyper – genom till synes enkla värderande påståenden. I jämförelser med kristendomen betonas judendomens underlägsenhet. Kristendomen är den ultimata religionen, medan judar är okunniga och outvecklade i sin tro. De har helt enkelt inte nått fram till sanningen. 

Judar och judendom i svenska läromedel i kristendomskunskap och religionskunskap under 100 år 

Epoken kan delas in tre perioder. Under den första mellan 1900 till ca 1950 dominerade de traditionella judekritiska motiven. I den andra som omspänner 1950-talet kom det delvis nya signaler. De gamla motiven kompletterades då med en del positiva ansatser. I den tredje perioden från 1960 och fram till vår tid har bilden förändrats radikalt. Kristendomsämnet har ersatts av religionskunskap med krav på allsidighet och objektivitet. Olika religioner belyses på ett informativt sätt. Det betyder dock inte att de judekritiska motiven försvinner. De förekommer fortfarande fast mer sporadiskt och ofta omedvetet. Det visar hur seglivade motiven är och hur väl integrerade de är i värderingar och i tänkesätt. 

1900–1950 De självklara judekritiska motiven 

Perioden dominerades av den lutherska kristendomen, trots att Lutherdomen succesivt kom att ifrågasättas ju längre tiden gick. Redan i 1878-års undervisningsplan för läroverken diskuterades den lutherska katekesens och troslärans dominerande ställning. Kritiken kom inte minst från den framväxande frikyrkan. En av de ledande kritikerna var Paul Petter Waldenström, en portalgestalt inom den nyevangeliska rörelsen och ledare inom Svenska Missionsförbundet. Waldenström var lektor i Gävle och tog tidigt del i skoldebatten.23 De frikyrkliga ifrågasatte Svenska kyrkans monopol på kristendomen. Men trots kritiken bestod skolans konfessionella drag. De judekritiska motiven används genomgående i samtliga läromedlen under perioden. Prologmotivet styrs ofta av ett evolutionistiskt tänkande. Kristendomen är resultatet av en längre utveckling som kan spåras tillbaka till Gamla testamentet och den efterexiliska judendomen. Här skedde ett trendbrott som innebar att judendomen och majoriteten av judarna inte tog till vara på de möjligheter som erbjöds. Medan utvecklingen fortsatte i form av den framväxande kristendomen stagnerade judendomen. Den outvecklade judiska trosgemenskapen gav i sin tur upphov till vår tids judendom. En sådan uppfattning framkommer hos Oscar Bensow i boken Den kristna tros- och sedeläran från den evangelisk-luterska kyrkans synpunkt. För läroverken framställd från 

23 Åberg (1991), s. 38–39. 

1906. Bensow menar att majoriteten av Israels folk förkastade uppenbarelserna som Gud gav dem under Gamla testamentets tid: 

Oaktat denna Guds särskilda uppenbarelse förhärdade sig folkets stora flertal i obotfärdighet och egenrättfärdighet, så att de icke ville och slutligen icke kunde fatta Herrens Ord.24 

24 Bensow (1906), s. 35. 

25 Ibid., s. 35. 

26 Ibid., s. 39. 

27 Ibid., s. 40. 

28 Ibid., s. 42. 

Israel blev därmed förhärdat med undantag av en liten skara som trodde på Guds framtida frälsning. Dessa väntade på ”Israels tröst” det vill säga på den kommande Kristus. Det rörde sig om de judar som senare tog emot Kristus och blev en del av kyrkan. Dessa utgjorde det sanna Israel: 

Men inom folket fanns dock en liten skara fromma män och kvinnor, vilka väntade, efter Israels tröst. Dessa utgjorde det sanna Israel. Dit hörde t.ex. Maria och Josef, Johannes döparen, den gamle Simeon och alla andra, som mottogo Frälsaren när han kom, och vordo hans lärjungar.25 

Judarna i övrigt förblev förstockade. De levde med en förvrängd gudsuppfattning. Enligt Bensow var det denna avfälliga judendom som Jesus konfronterade. Det framkommer tydligt när han mötte Djävulen i frestelseberättelsen. Texten återfinns i Luk 4:1–13: 

Det gemensamma i alla dessa frestelser var förespeglandet av en annan väg än den, som han såsom Guds lamm, såsom Herrens, lidande tjänare, skulle enligt Faderns vilja vandra till världens frälsning. Det förespeglades honom i dessa frestelser, att han på ett lättare sätt och utan allt lidande kunde varda världens herre, varda en Messias sådan de flesta judar på Jesu tid tänkte sig Herrens smorde.26 

Här bör man lägga märke till orden ”sådan de flesta judar på Jesu tid tänkte sig Herrens smorde”. Djävulen stod bakom judarnas uppfattning om Messias och gudsriket. Judarnas uppfattning utgjorde ett motsatsförhållande till den övertygelse som Jesus hade dvs. den kristna. Jesus föll dock inte för Frestaren. Han anammade inte judarnas uppfattning: ”Men Jesus segrar i frestelsen och övervinner djävulen, ’gör om intet djävulens gärningar’ ” (1 Joh. 3,8).27 En liknande koppling mellan judarna och Djävulen återkommer i Bensows skildring av Jesu död: ”Bakom världens hat står djävulen, och då judarna söka döda Jesus, så göra de djävulens vilja” (Joh. 8:44).28 Demoniseringen av judarna som grupp förstärks genom användningen av det generaliserande uttrycket ”judarna”. Ett likartat antitetiskt tänkande finns hos Nils Algård i Den kristna tron. Lärobok för real-, flick- och konfirmandskolan från 1926. I samband med att författaren tar upp frågan om sabbatsbudet skriver han: 

En motsats mellan den kristna och den judiska åskådningen i fråga om vilodagen träder fram även i bestämmandet av vederbörande veckodag. För juden var vilan målet och belöningen: han arbetade sex dagar för att slippa ifrån arbetet den sjunde dagen. För den kristne åter framstår vilan som en förberedelse och invigning, en krafthämtning till arbetet. Därför hålla vi vilodag på den första veckodagen. Och då hava vi tillbragt vår 

söndag på ett rätt sätt, när vi med frisk håg och ny kraft återvända till veckans väntande uppgifter.29 

29 Algård (1926), s. 23, not 1. 

30 Edquist (1929a), s. 55. 

31 Klefbeck och Wijkmark (1934), s. 38. ”Dock synas t.ex. fariséerna icke här haft något större inflytande” 

32 Ibid., s. 40. 

33 Ibid., s. 40. 

Algårds tolkning ligger helt i linje med hans judenegativism. Han förutsätter att judar inte kan tänka sig sabbaten som en kärleksgåva från Gud. Dessutom är juden arbetsskygg. Han använder sabbaten för att lata sig medan den kristne hämtar inspiration och kraft för den kommande veckans arbete. Algårds ”bevis” för detta är att sabbaten inföll den sista dagen i veckan medan söndagsfirandet skedde den första veckodagen. Tolkningen är lindrigt uttryckt underlig. Algård nämner inget om att de kristnas söndagsfirande på första veckodagen orsakades av att det var uppståndelsedagen. 

Under 1930-talet uppstår tendenser till sporadiska rasistiska motiv i läromedlen. Ett sådant exempel är makarna Carl och Märta Edquists läromedel från 1929–1933. I anslutning till budet om att tala sanning skriver författarna: 

Sanning och uppriktighet äro dygder, som germanerna skattat högre än andra folk redan under hednatiden. Det arvet ålägger oss en stor förpliktelse, särskilt nu, då världsdiplomatiens lögnväsende omspänner nästan hela jorden. Det hör till vår särskilda mission som kristnade nordbor (germanernas rasrenaste ättlingar) att kämpa för sanningens och uppriktighetens seger i de olika folkens förhållande till varandra.30 

Germanerna (nordborna) har enligt författarna på grund av sin rasöverlägsenhet ett särskilt ansvar för världen. Deras upphöjelse över andra folk är dessutom inte orsakad av den kristna tron. Den går tillbaks till ”hednatiden”. Orden speglar onekligen ett rasbiologiskt tänkande. Vad som avses med ”världsdiplomatiens lögnväsende” är svårt att tolka. Kanske åsyftas Nationernas förbund, som bevakade segermakternas intressen efter första världskriget? I så fall kan texten tolkas som att författarna hade en välvillig inställning till Tyskland som blev förfördelade av segermakterna i Versaillesfreden. Krigsskadestånden knäckte Tysklands ekonomi. Landet fick visserligen vissa ekonomiska lättnader 1924 och kom med i Nationernas förbund 1926 men det innebar endast en temporär andhämtning. Detta är naturligtvis enbart spekulationer och det visar hur problematiskt det är att i efterhand förstå innehållet i en text som refererar till något som förutsätts vara känt i samtiden. Oavsett vad texten syftar på så bidrog den till att svenska judiska skolelever kände sig underlägsna de germanska nordborna. Samtidigt fick de senare sin negativa bild av judar och judendom bekräftad. 

Ett annat mer sofistikerat rasistiskt motiv återfinns i ett läromedel från 1934 av författarna Alarik Klefbeck och Wilhelm Wijkmark. De betonar att Jesu uppväxt i Galiléen skedde utan nämnvärt inflytande från fariséerna.31 Det berodde på att Galiléen var ett avlägset hörn av landet. Jesu offentliga verksamhet skedde inte bland ”Judéens fanatiska fariséer eller lärda rabbiner och präster.”32 I stället föredrog han ”det soliga Galiléen” med dess vänligare och mera tillgängliga befolkning av enkla bönder, fiskare och hantverkare”.33 Det var inte den galileiska befolkningen som var Jesu fiender utan den judeiska. Det judeiska inflytande på Galiléens befolkning var obefintligt enligt författarna. Även om författarna påpekar att det fanns judar i Galiléen betonar de den stora skillnaden mellan de två landskapens befolkningar. Resonemanget liknar det som fanns hos den nazistvänliga rörelsen Deutsche Christen, som 

utgjorde stommen i den Tyska Rikskyrkan som bildades efter Hitlers makttillträde 1933. I likhet med Klefbeck och Wijkmark hävdade Deutsche Christen att det fanns ett motsatsförhållande mellan Galiléens och Judéens befolkningar. Deutsche Christen gick dock ett steg längre när de påstod att det i själva verket rörde sig om två olika raser. Även om inte Klefbeck och Wijkmark påstår detta ligger det nära till hands när de hävdar att människorna från de två landskapen hade olika egenskaper. Steget över till att en sådan antites kan användas i ett rasistiskt syfte är inte långt borta vilket exemplet med Deutsche Christen visar. Hos dessa tyska kristna var Galiléen inte endast ett centrum för annorlunda judar med öppet och vänligt sinne. De galileiska invånarna avjudaiserades och förvandlades till ariska kristna. De följde en arisk Jesus som tillsammans med sina efterföljare tog upp kampen mot de förhatliga judarna som bodde i Judéen. Samma kamp uppmanades Tysklands ariska kristna att föra mot de samtida europeiska judarna. 

Utöver stänken av rasism betonar även Klefbeck och Wiljmark syndabocksmotivet. De menar att det hölls en ”verklig domstolsförhandling” inför stora rådet efter att Jesus gripits.34 När Jesus beskylldes för att planera ett attentat teg han och när han sedan fick frågan om han var Messias blev han dömd till döden på grund av ”gudssmädelse”.35 

34 Ibid., s. 55. 

35 Ibid., s. 55. 

36 Fridrichsen och Lundberg (1944), s. 54. 

37 Ibid., s. 95. 

38 Ibid., s. 95. 

39 Ibid., s. 94. 

40 Ibid., s. 95. 

41 Ibid., s. 94. 

Ytterligare ett läromedel bör nämnas i den första perioden. Det är Kristus och hans kyrka av Anton Fridrichsen och Per Lundberg från 1944. Här möter oss nämligen ett antitetiskt tänkande som dessutom är kopplat till en vanlig judestereotyp. Författarna hävdar att moralen hos ”juden” är tveksam eftersom den är helt underställd hans lära. ”Judens” handlingar är inte ett uttryck för äkta kärlek utan görs med det dolda motivet att vinna meriter inför Gud: 

Att ge allmosa till en tiggare ansåg juden vara en god gärning, som Gud skulle belöna. Ofta gåvo de därför allmosor, icke för att hjälpa de fattiga utan för att få belöning i det kommande livet.36 

Författarna är särskilt kritiska mot tempeljudendomen och dessa ledare. De menar att prästerskapet och de ledande judarna i Jerusalem utövade sin tjänst i syfte att tjäna pengar: ”Prästerna hade också stora ekonomiska intressen att bevaka.”37 De var mycket rika: ”Prästerna i Stora Rådet hörde till Jerusalems rikaste och förnämsta familjer.”38 Översteprästen nämns i detta sammanhang: 

Den som tjänade mest på tempelmarknaden, var Hannas, som varit överstepräst i många år, och hans måg Kaifas, den dåvarande översteprästen.39 

Han (Hannas) var en kallt beräknande, slug man, som icke mindre än sex gånger fått någon av sina släktingar utnämnd till överstepräst.40 

Av detta drar författarna slutsatsen att de judiska ledarna var rädda för Jesus eftersom deras ”makt och rikedom stodo på spel.” Det var i själva verket en av orsakerna till varför de ville röja honom ur vägen.41 Varför lyfter Fridrichsen och Lundberg fram just de ekonomiska 

motiven hos de judiska ledarna? Oavsett vad författarna har för avsikt med tolkningen så knyter det an till en vanlig antisemitisk stereotyp, nämligen den snikne juden som sysslar med penninghandel och bedrägeri. 

Författarna skildrar även pingsthögtiden efter Jesu död och uppståndelse och betonar hur väsentliga dessa händelser var för den kristna kyrkans identitet: 

De visste nu, att de hädanefter skulle vara Guds folk på jorden, det nya Israel, Kristi kyrka. Därför kunna vi säga att kyrkan grundades på pingstdagen.42 

42 Ibid., s. 114. 

43 Ibid., s. 116. 

44 Ibid., s. 119. 

45 Ibid., s. 133. 

46 Ibid., s. 134. 

47 Undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk. Aktuellt från Skolöverstyrelsen, (1950) (3), s. 12, 154. 

När människorna lät döpa sig blev de en del av ”det nya gudsfolket”43 och den förste martyren Stefanos såg klarare än någon annan ”skillnaden mellan den gamla judiska religionen med sitt tempel och sin lag och den kristna tron”.44 Samma tankegång framkommer i det avslutande avsnittet om Nya testamentet: 

Gud hade slutit ett förbund genom Abraham och Moses med Israel; Jesus hade genom sin gärning, sin död och uppståndelse upprättat ett nytt förbund mellan Gud och det nya gudsfolket.45 

Författarna konstaterar till sist att ”judarna förkastade Jesus” och att ”Jesu eget folk tog inte emot honom”.46 Inget nämns om att de första kristna var judar och att det fanns en församling av judiska Kristustroende då texterna skrevs. 

1950–1965 De ifrågasatta judekritiska motiven 

Betoningen på kunskapsförmedling i skolan poängterades under 1950-talet. Det fanns då även en ambition att knyta kristendomsämnet till kulturen och samhällslivet. Undervisningen skulle grundas på ett objektivt vetenskapligt studium av bibeln, kristendomen, nutida samfundsformer och andra religioner. Samtidigt skulle undervisningen kompletteras med ett fostrande motiv eller som det uttrycks i målskrivningen för ämnet i den femåriga realskolans undervisningsplan: ”…främja lärjungarnas religiösa och sedliga utveckling.”47 Liknande formuleringar återfinns i målskrivningarna för kursplanerna i gymnasiet 1954 och för den treåriga realskolan 1957. Årtiondet som är det sista före den stora omvälvningen på 1960-talet innehöll en mängd utgivningar av läromedel. Samtliga är väl underbyggda med den senaste religionshistoriska och bibelvetenskapliga forskningen som grund. Trots detta lyfts alltså det fostrande perspektivet fram. Det verkar återigen vara väsentligt med Luthers katekes och en god moral. Förhållandet kan tyckas märkligt med tanke på att utvecklingen efter 1928 och de följande årtiondena hade lett till att sådana motiv tonats ned. Möjligen kan de återkommande uppfostrande moraliska tendenserna ses mot bakgrund av det nyss avslutande andra världskriget. Europa och övriga världen befann sig i ett chocktillstånd över det som hade hänt. Nu gällde det att möta en ny framtid med nya förutsättningar. Kunskap och moralisk fostran skulle förhindra kommande katastrofer. Möjligen kan även det lutherska draget tolkas som en 

strävan att stärka den nationella identiteten. I flera läromedel lyfts nämligen återigen den svenska statskyrkan fram även om det nämns att det finns rad andra kristna samfund.48 

48 Se t.ex. Borgenstierna och Rohde (1954). Boken lyfter fram Luther som den stora förebilden. Dessutom betonas svenska kyrkans betydelse (Ibid., s. 38–43). Luther uppfattas som en inspiratör för den norska kyrkans kamp mot nazismen under andra världskriget (Ibid., s. 75). 

49 Lindeskog (1953). 

50 Ibid., s. 24. 

51 Ibid., s. 47. 

Under perioden framkommer för gången några exempel på avståndstagande från den latenta judedomskritiken. Det är framför allt Gösta Lindeskog som står för dessa.49 Flera av hans uppfattningar om judar och judendom bryter mot den äldre judendomskritiken. För Lindeskog är judarna och judendomen på Jesu tid en väsentlig bakgrund till kristendomen. Han beskriver dessutom denna judendom på ett positivt sätt och gör kopplingar till vår tids judar och judendom. Lindeskog menar att det i själva verket finns en kontinuitet mellan de båda religionerna. Han är dessutom kritisk mot svartmålningen av fariséerna: 

Man får därför icke glömma, att de, när de voro som bäst, representerade något av det mest äkta och bästa, som judendomen frambragt.50 

Samma positiva bild av fariseismen återfinns för övrigt i Lindeskogs och Sandahls bok från 1953: Kristendom III. Lärobok i kristendom för real- och flickskolan där han även skriver att fariséerna var ”mottagliga för nya idéer”. Lindeskog bryter därmed mot en gammal stereotypiskt bild av fariseismen som lagisk och traditionsbunden. När det gäller rättegången mot Jesus betonar han att stora rådet inte hade rätt att döma Jesus till döden. I stället tvingades Pilatus av denna lilla judiska grupp att göra detta. Lindeskog gör en intressant anmärkning. Ingen annan före honom av alla de läromedelsförfattare jag undersökt har gjort något liknande. Därför återger jag citatet i sin helhet trots att det är långt: 

Korsfästelse var ett romerskt dödstraff. Detta bör hållas i minnet. Ofta har senare tiders judar lidit förföljelse av religiösa skäl såsom skyldiga till Jesu död. Sanningen är den, att det blott var en liten romarvänlig klick bland Jesu samtida landsmän, som utlämnade honom åt de romerska myndigheterna. Att göra judafolket som sådant ansvarigt för Jesu död på korset strider icke blott mot historiska fakta utan även mot den anda, som talar ur Jesu eget kärleksbudskap. Inför Jesu kors står hela människosläktet som den skyldiga parten. Så tolkar den kristna teologin världshistoriens skickelsedigraste händelse. Men den ser också i korset, rest av den andliga blindheten och den mänskliga dårskapen, tecknet på att Gud förvandlade ”förbannelsens trä” till försoningens sinnebild. 51 

Texten är unik i flera avseenden. Lindeskog bedyrar judarnas oskuld samtidigt som han betonar mänsklighetens ansvar. Han gör en tydlig markering gentemot de antijudiska tolkningarna som har gjorts av denna händelse genom historien. Han betonar de korrekta historiska omständigheterna att judarna inte hade rätt att vare sig döma eller avrätta Jesus. 

1960–2013 De kvarvarande judekritiska motiven 

Under 1960-talet började en omfattande reform av den icke obligatoriska skolan. Det resulterade till sist i den nya gymnasieskolan 1970–1971. Under samma årtionde förändrades 

även religionsämnet. Den dominans som kristendomen haft i den svenska skolan under århundraden bröts nu på allvar. I stället för den gamla ämnesrubriken Kristendomskunskap uppstod Livsåskådnings- och Religionskunskap. Utöver kunskap om kristendom så skulle andra religioner behandlas, men även livsåskådningar såsom humanism, naturalism och existentialism. Kristendomen var dock fortfarande väsentlig. Orsaken var dess historiska roll och att den fortfarande dominerade i det svenska samhället. Kristendomen skulle emellertid inte framhållas i jämförelse med andra religioner eller livsåskådningar. Undervisningen fick inte påverka eleverna i en viss riktning utan skulle vara objektiv och allsidig. Förändringen blev bestående och gäller fortfarande. Hur uppfattas och beskrivs judar och judendomen under och efter denna banbrytande period? Hur framställs judar och judendom i förhållandet till kristendomen? Har de gamla judendomskritiska motiven överlevt förändringarna eller har de försvunnit? Läromedlen efter 1960-talet har en genomgående positiv beskrivning av judar och judendomen. De ger en objektiv bild. Samtliga läromedel tar avstånd från alla former av antisemitism och då inte minst judefientligheten i kyrkans historia. Det märks tydligt att läromedelsförfattarna, inte minst från 1980-talet och framåt, är präglade av debatten om främlingsfientlighet. Trots detta kvarstår de judekritiska motiven i en del fall även om de får betraktas som milda jämfört med tidigare perioder. Ett tidigt exempel på de nya signalerna inom religionsundervisningen är boken De stora livsfrågorna av Nils Beltzén, Benkt-Erik Benktson, Yngve Bogren och Olof Pettersson från 1970. Författarna nämner gudsbilden som den väsentligaste skillnaden mellan kristendom och judendom. Nya testamentet ger en helt ny syn på kärlek jämfört med Gamla testamentet. Författarna hävdar att Gamla testamentet lär att den som vill ”få del av Guds kärlek måste göra sig förtjänt av den”.52 I Nya testamentet däremot förkunnas den oförtjänta nåden: ”Gud älskar människorna inte på grund av deras förtjänst utan trots deras ovärdighet.”53 Just häri ligger den stora skillnaden mellan Jesus och ”judarnas andliga ledare”54. Författarna summerar sin uppfattning med orden: 

52 Beltzén, Benktson, Bogren och Pettersson (1970), s. 180. 

53 Koskinen, Levén, Andersson och Magnusson (1983), s. 180. 

54 Ibid., s. 180. 

55 Ibid., s. 180. 

56 Ibid., s. 181. 

57 Ibid., s. 180. 

Enligt Nya testamentet älskar Gud människorna inte därför att de förtjänar det, utan därför att hans väsen är kärlek.55 

Att frälsningen är så stor att den även omfattar syndare är en huvudtanke i Nya testamentet.56 

Att Gud räddar syndare skulle alltså enligt författarna stå i kontrast till judendomens och Gamla testamentets uppfattning. Ett sådant påstående strider både mot senare forskning om den tidiga judendomen och gammaltestamentliga texter. Dessutom är författarna generaliserande i synen på judarna och judendomen. De använder begreppen ”judarnas andliga ledare” och ”fariseerna” utan att visa på mångfalden och olikheterna som fanns inom dessa grupper. I avsnittet om Paulus fullföljs samma generaliserande slutsatser. Enligt författarna bröt Paulus ”med den judiska lagfromheten”.57 I strid mot judendomen hävdade han att frälsningen inte kunde förtjänas utan den gavs till människan av Gud som en fri gåva. Den judiska gärningsläran betonas även av Lennart Koskinen, Sören Levén, Börje 

Andersson och Åke Magnusson i ett läromedel från 1983. Judarna och judendomen beskrivs i ett separat avsnitt med rubriken Det utvalda folket.58 Direkt under rubriken följer en inledande text där författarna skildrar judendomens lära om frälsning: ”Vägen till frälsning heter goda gärningar.”59 Därmed markeras att judendomen är en förtjänstreligion. Ett läromedel där detta tonas ned samtidigt som ett annat judekritiskt motiv dröjer kvar är Religionskunskap för gymnasiet. Kurs A. av Lars-Göran Alm från 2002.60 Efter genomgången av judendomen sätter Alm fokus på kristendomen. Jesus presenteras med den anakronistiska termen ”byggnadsarbetaren”61. Han beskrivs som kontroversiell och därför uteblev heller inte reaktionerna mot honom. Alm pekar i sammanhanget på ”de fromma och laglydiga fariséerna” men menar samtidigt att det inte rörde sig om alla inom denna grupp utan ”många av dem”. Denna distinktion är väsentlig eftersom det i så fall inte är gruppen som sådan utan endast vissa inom gruppen som var Jesu antagonister. På så sätt undviker Alm en vanlig judendomskritisk generalisering. I skuldfrågan om Jesu död skriver dock Alm följande: 

58 Ibid., s. 81–98. 

59 Ibid., 81. 

60 Alm (2002). 

61 Ibid., s. 65

62 Ibid., s. 66. 

Stora rådet dömde honom till döden. Sedan den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, godkänt dödsdomen korsfästes Jesus på fredagsmorgonen i påskveckan.62 

Alm lägger alltså betoningen på att det var stora rådet som dömde Jesus till döden medan Pontius Pilatus endast godkände domen. De historiska omständigheterna diskuteras inte av författaren. Vi har återigen ett exempel på hur ett gammalt judekritiskt motiv tema lever kvar i ett läromedel ända in i vår tid. Stora rådet som representerade det judiska folket bar skulden för Jesu död. 

Sammanfattning 

Kristendomsämnet (senare religionskunskap) har genomgått en rad förändringar mellan 1900–2013. Under den första hälften av 1900-talet befriades ämnet successivt från den konfessionella lutherska protestantiska tvångströjan. Det tog sig uttryck i en strävan efter att komma bort från katekesen i undervisningen för att i stället ge en objektiv kunskap om bibeln och kristendomen. Det fanns flera orsaker till det som skedde. En var de stora samhällsförändringar som ägde rum under senare hälften av 1800-talet. Nya krav ställdes på politisk och religiös frihet. Enhetskyrkan hade successivt börjat förlora sitt grepp från mitten av 1800-talet och framåt. Andra kristendomstolkningar än Svenska kyrkans hade gjort sig gällande. Frikyrkor uppstod redan på 1850-talet. Skolan var dock ett område där den lutherska enhetskyrkan kom att leva kvar under en lång tid. Det speglas i läromedlen som påfallande frekvent återger Svenska kyrkans historia och gudstjänstliv medan andra kristna riktningar förbigås med tystnad. Ett sådant förhållande förekommer i en del läromedel så sent som i början av 1960-talet. Befrielsen från katekesen skedde inte heller definitivt förrän under detta årtionde. Det innebar dock inte att den kristna dominansen upphörde. Det bibliska och kristna perspektivet i ämnet bestod trots förändringarna med de nya beteckningarna Livsåskådnings- och Religionskunskap. 

Den undersökta perioden har delats in i tre delar. Den första domineras av de latenta kristna judendomskritiska motiven prolog, antites, syndabock och generalisering. Motiven genomsyrar samtliga läromedel. Prologmotivet blir särskilt tydligt i beskrivningarna av Gamla testamentets historia och kopplas samman med ett evolutionistiskt mönster. Kristendomen är resultatet av en utveckling med rötter i den gammaltestamentliga israelitiska religionen. Framför allt är den kristna tron en vidareutveckling av profeternas betoning på moraliska och etiska värden. Profeternas förkunnelse utgjorde en avgörande förnyelse av den israelitiska religionen. Judendomen och judarna däremot anammade inte profeternas strävanden utan stannade av i utvecklingen. Judendomen och judarna hamnade därför i en kvardröjande lagiskhet, en situation som består än idag. Genom generaliserande hänvisningar till ”judar” och ”fariséer” förbigås den mångfald som fanns inom judendomen på Jesu tid. Dessutom blir dessa beteckningar representativa för judar och judendom i alla tider. En antites skapas mellan judendom och kristendom som innebär att de två religionerna blir varandras motsatser. Den judiska fariseiska lagiska tron kan inte mäta sig med kristendomens förlåtelse, kärlek och frihet. Dessutom sammankopplas ofta fariséerna med den Onde. På så sätt demoniseras judarna och judendomen. Till det antitetiska tänkande hör även ersättningsteologin i olika former som i princip står helt oemotsagd under hela denna inledande period. De antijudiska motiven kompletteras dessutom under 1930-talet med rasbiologiska inslag. Det visar sig på flera sätt. Den germanska rasens överlägsenhet framhålls och negativa personlighetsdrag hos judarna lyfts fram. Detta är dock inte lika utvecklat och tydligt som i Tyskland vid samma tidpunkt. 

Den dystra bilden av judendomen börjar förändras under den andra perioden som infaller under 1950-talet. Gösta Lindeskog är den förste läromedelsförfattare som på allvar uppmärksammar kyrkans felaktiga tolkning av rättegången mot Jesus där skulden för Jesus död lades på judarna. Lindeskog påpekar de negativa följderna av denna tolkning och betonar vikten av att lämna den. Dessutom ser Lindeskog ett stort värde i den dåtida judendomen som en bakgrund till den framväxande kristendomen. Liknande positiva röster om judendomen kan skönjas i en rad andra läromedel under detta årtionde. 

Perioden 1965–2013 innebar en tydlig förändring i synen på judar och judendom. Tendenserna från 1950-talet övergår nu till en genomgående positiv beskrivning. Läromedlen ger en objektiv beskrivande bild av judar och judisk tro och tar avstånd från alla former av antisemitism och då inte minst de grövsta formerna av judefientlighet i kyrkans historia. Vad har då hänt med de gamla judendomskritiska motiven som var förhärskande under 1900-talets första hälft? Dessa är inte längre lika dominerande i läromedlen utan förekommer mer sporadiskt. Värt att notera är att de inte försvinner. De finns med ända in på 2000-talet i en del läromedel. Särskild tydlig är den gamla stereotypa bilden av judendomen som en förtjänstreligion men även syndabocksmotivet återfinns. Skillnaden mellan läromedlen från 1900-talets första hälft är att motiven inte längre ingår i en medveten luthersk protestantisk propaganda. I stället rör det sig om mer eller mindre nedärvda omedvetna tankestrukturer, det vill säga den latenta judendomskritiken. Det visar hur seglivade och hur väl integrerade sådana motiv är i den svenska skolan. 

De judekritiska motiven med dess stereotyper har uppstått i en specifik relation mellan två närbesläktade religioner. Trots detta finns det generella överförbara mönster i stereotyperna som lätt kan användas på andra religiösa och kulturella minoriteter. Hur kan då detta undvikas? Hur kan istället en god kulturkompetens erhållas? Jonas Stier framhåller vikten av diskursiv kompetensen som innebär en förmåga att kunna reflektera och se igenom det tänkande och de attityder som är förhärskande i ett samhälle.63 Han varnar även för fällorna i en sådan diskurs.64 En av dessa är (o)likhetsfällan. Den kan beskrivas som en 

63 Stier (2009), s.157. 

64 Ibid., s. 159–161. 

generalisering liknande den som judarna råkat ut för i läromedlen. Fällan innebär nämligen att likheterna inom den egna och den andra gruppen överdrivs. Dessutom överskattas olikheterna. Generaliseringarna leder till stereotyper i stil med: ”De är likadana allihop”. Så uppstår uppfattningen om den typiske juden, muslimen, romen osv. 

Det finns även andra beröringspunkter med de judenegativa motiven. Antitesen och syndabocksmotivet har sin motsvarighet i det Stier kallar för förklaringsfällan. Den innebär att grupptillhörighet används som en förklaring till arbetslöshet, missbruk, kvinnoförtryck, bidragsberoende, gruppkonflikter, ohälsa, utanförskap eller kriminalitet. Stier beskriver detta som en ”soptunneförklaring.”65 Många menar att allt bör skyllas på invandrarna. Stereotypen bygger på grovt förenklade och dåligt underbyggda påståenden om samband mellan kulturell bakgrund och negativa beteenden. 

65 Ibid., s. 161. 

66 Ibid., s. 160. 

En annan fälla är ”tycka-synd-om-fällan” där man är överdrivet hygglig mot den andra gruppen eftersom man utgår från att de ännu inte förstått. Följden blir att man nedvärderar dessa människor eller inte räknar med deras egen förmåga till förändring och självbestämmande. Stier uttrycker det med orden: ”Man utgår från att deras högsta dröm är att bli en ’riktig’ svensk.”66 I sitt nuvarande tillstånd ha de helt enkelt ett lägre värde. I läromedlen från första hälften av 1900-talet ansågs judarna och judendomen antingen ha ett relativt värde eller också inget värde alls. De hade ännu inte nått fram till sanningen. Lösningen för dem var att konvertera till kristendomen. I vår tid bedöms många invandrargrupper med påstående som: ”De står för något annat som är sämre än vårt”. En variant av samma attityd fast av mer prologisk typ är: ”De lär väl sig så småningom.” Medan den kristna judefientligheten hävdade att judarna hade stannat av i utvecklingen och inte nått fram till sanningen dvs. kristendomen menar många svenskar idag att muslimerna är outvecklade och lever kvar på medeltiden. 

Litteratur 

Algård, Nils [Sigfrid Herman] (1926), Den kristna tron. Lärobok för real-, flick- och konfirmandskolan, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. 

Alm, Lars-Göran (2002), Religionskunskap för gymnasiet. Kurs A. Stockholm: Natur och Kultur. 

Bachner, Henrik (2010), Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945, Stockholm: Natur och kultur, 2010, 20. 

Beltzén, Nils; Benktson, Benkt-Erik; Bogren Yngve och Pettersson, Olof (1970), De stora livsfrågorna. Religionskunskap för gymnasiet, Stockholm: Läromedelsförlaget/Svenska Bokförlaget. 

Bengtsson, Håkan (2006), ”2.3 Tro och liv inom judendomen”, s. 109–134, i Mitternacht, Dieter & Runesson, Anders, Jesus och de första kristna. Inledning till Nya testamentet, Stockholm: Verbum. 

Bensow, [Josef] Oscar (1906), Den kristna tros- och sedeläran från den evangelisk-luterska kyrkans synpunkt. För läroverken framställd, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. 

Borgenstierna, Gert och Rohde, Sten (1954), Kristen tros- och livsåskådning, Stockholm: Svenska bokförlaget/Bonniers. 

Brenner, Michael (2003), Zionism. A Brief History, Princeton: Markus Wiener Publishers, 2003. 

Edquist, Carl och [Carin] Märta [Eleonora f. Borgenstierna] (1929 –1930), Kristendomskunskap. Lärobok för kommunala flickskolor. 1–3. 1. Första och andra årskursen 1929a. 2. Tredje årskursen 1929b. 3. Fjärde årskursen 1930. 4. Femte årskursen 1933, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. 

Glück, David; Neuman, Aron; Stare, Jacqueline (1997), Sveriges judar, Stockholm: Judiska Museet. 

Kellenbach von, Katharina (1994), Anti-Judaism in Feminist Religious Writings, Atlanta, GA: Scholars Press. 

Klefbeck, [Georg Bertil] A[larik] och Wijkmark [Oscar] H[enning Willhelm] (1934, Lärobok i kristendomskunskap för det fyraåriga gymnasiets första ring. Utarbetad i enlighet med 1933 års undervisningsplan. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. 

Koskinen, Lennart; Levén, Sören; Andersson, Börje och Magnusson, Åke (1983),Vad ska man tro? Religionskunskap för gymnasieskolan, Uppsala: Almqvist & Wiksell Läromedel. 

Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola. Skolverket, 2011. 

Lindeskog, Gösta [Rudolf Edvard] (1953), Bibelkunskap för gymnasiet, Lund: Gleerups förlag. 

Lindeskog, Gösta och Sandahl, Harry (1953), Kristendom II. Lärobok i kristendom för real- och flickskolan, utarbetad på grundval av Henrik Steens läroböcker i kristendom av Gösta Lindskog och Harry Sandahl. Stockholm: Svenska bokförlaget/Norstedts 1953. 

Maccoby, Hyam (1983), The Sacred Executioner, Colchester, Essex: Thames and Hudson. 

Puhl Rebecca M., Heuer Chelsea. A. (2010), Obesity stigma: important considerations for public health, Am J Public Health. 

Sanders, Ed P. (1977), Paul and Palestinian Judaism: A Comparison of Patterns of Religion

Philadelphia: Fortress. 

Stier, Jonas (2009), Kulturmöten. En introduktion till interkulturella studier, Lund: Studentlitteratur. 

Svartvik, Jesper (2006), Bibeltolkningens bakgator. Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid, Stockholm: Verbum. 

Tingsten, Herbert (1969), Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda, Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. 

Undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk. Aktuellt från Skolöverstyrelsen, 1950. 

Åberg, G&am


Tipsa en vän     Skriv ut



Antisemitismen i svenska skolläromedel 
granskad av Dr Leif Carlsson,
lektor vid 
Jönköpings Universitet

Vem bar ansvaret för Jesu död?

Tord Fornberg granskar en tvåtusenårig kontroversiell fråga

---
ÄNGLARS BUDSKAP:
Han är inte här!
Han är uppstånden!

Ett omtumlande budskap.Och ändå var tron på uppståndelse från de döda något som man tillsammans med...

Läs mer

Den Heliga Gravens kyrka








Den Heliga gravens kyrka rymmer inom sig både Golgata, där Jesus...

Läs mer

DET FÖRLOVADE LANDET
Tolkning av texter

Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen
Skicka insändare

Kalender



Syftet med denna skrift på 48 sidor är att ge korta, relevanta och sakliga svar på vanliga frågor som vi på Svensk Israel-Information (SII) ofta får från allmänheten, inte minst från skolungdomar, studenter och journalister.

Problemställningarna rör både historiska aspekter och det moderna Israel samt konflikten med palestinierna och arabländerna. Sammanställningen tillför perspektiv som idag ofta saknas i den svenska debatten, och som vi därför tycker är extra angelägna, som

1. Hur bildades den moderna judiska staten Israel?
2. Varför är Jerusalem Israels huvudstad?
3. Fanns det en judisk närvaro i landet efter antiken?
4. Vilken är kopplingen mellan palestinierna och Palestina?
5. Varför finns det så många palestinska flyktingar?
6. Hur uppstod de judiska flyktingströmmarna?
7. Varför ockuperade Israel Västbanken och Gaza 1967?
8. Hur styrs de palestinska områdena idag?
9. Varför har Israel byggt en barriär/mur mot palestinska områden?
10. Varför finns det bosättningar på ockuperat område?
11. Hur skiljer man på antisemitism och kritik mot Israel?
12. Hur ser Israels relation till FN ut?
13. Hur fungerar den israeliska Lagen om återvändande?
14. Vilka är de avgörande frågorna i fredsförhandlingarna mellan palestinierna och Israel?

Låter det intressant? Beställ då ditt exemplar genom att betala in 70 kr till Svensk Israel-Information på plusgiro: 506665-9 eller på bankgiro: 5149-0373, s skickar vi dig häftet.

Eftersom vi – till skillnad från Palestinagrupperna inte får statligt stöd – måste vi tyvärr be om betalning till självkostnadspris för skriften.

Svensk Israel-Information är en ideell förening vars syfte är att bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige. Vi erbjuder ärlig och saklig information och håller en öppen dialog med media och politiker. Svensk Israel-Information är inte bundet till något politiskt parti i Israel eller i Sverige. Vi arbetar genom att delta i mediasammanhang som tidningar och TV, håller föredrag, ger ut ett nyhetsbrev varje vecka och anordnar seminarier och konferenser om Israel och Mellanöstern.
Jabbok
Ansvarig utgivare:   Ben Benson
Webmaster:   Ben Benson
Redaktion:   Ben, Leif, Eva